Det är inte gnäll
"Det är inte gnäll" sa jag till vännerna idag. Att säga hur det är och upplevs. Det är att bearbeta. Att söka förståelse och hjälp att hantera. Jag tänker finnas där. Jag tänker hantera mina egna känslor och fortsätta be för dem. Livet är inte slut! Gnällig var vad jag va...hörde jag sägas. Fast inte till mej. Om mej. Se nåt positivt i det.
Det finns efter 3år inget positivt med diabetes. Men positiva behandlingsmetoder finns. I läkarnas vård i vuxenvård och barn och ungdomsbehandling är vården grymt olika. Skillnaden syns från en dag till en annan. Dagen innan du är 18 och dagen du blir 18. Shit va vuxen man ska bli på en dag.
Läste idag en annan diabetesmammas reaktion i en situation som uppkom när hennes son vart låg i biokön. Kunde varit vi. Hon vart snabbt handlingskraftig. Får frågor tillbaka. Reaktionen blir bara rask och snabb "ge mej en mugg till Cola". Betalar sen. Kunde uppfattats otrevligt. Men...jag kan förstå. Stressen att lösa något som inte kan vänta. Ett lågt blodsocker med konsekvenser.
(Varför vill inte bloggen visa bilderna jag lägger upp 😳😳😳😐)
Mitt val är att stanna. Never give up. Fortsätta. Och att finnas där. Min dotter är 5.5år. Hon har diabetes typ1. Men hon är en vanlig tjej som ikväll pussat en annan 5.5åring ❤️.
