diabetesfamilj.blogg.se

Skriver om hur Diabetes typ1 hos vår dotter påverkar vardagen, och vår familj.

När det kommer över en

Publicerad 2015-06-20 21:22:00 i Allmänt,

Då och då kommer det över mej... Detta kommer aldrig ta slut. Jag hoppas fortf på forskningen! Det finns hopp! Men när vi sitter och säger till Stina att hon bara behöver ett stick på tre dagar (i bästa fall) med pump, ist för 8-9/dag med sprutor (bs-stick borträknat), så är det som att man kommit dit att man det det positiva i det hela. Lr det positiva nånstans i det negativa iaf. Som att övertala sig själv, på nåt sätt. Och att sen tro på det. Man försöker planera att inte sätta om pump och sensor samtidigt. Att hon får kolla i telefonen under tiden vi sätter om. Att lova nåt...och hoppas då när hon gråter, att hon slutar göra det. När någon tycker man e tråkig för att vi måste planera våra tider lite... Lr lösa det när Stina inte gillar att äta nåt speciellt. Hon kan ju liksom inte vara utan. Sen kan det gå över. Vi lever på. Tänker på nåt annat. Nästa hång pumpen ska bytas säger hon "det gjorde inte ont". Dom bytena är bra. Fast jag måste skjuta in en nål i min dotters mage/skinka. Sen kör vi på...

När det breder ut sig ...

Publicerad 2015-06-16 21:17:44 i Allmänt,

Vi har många gånger känt oss ensamma i diabeteslivet. Ingen som riktigt vet hur det känns, när man inte är där själv. Vi har träffat en familj i stan förut men vi va ganska olika. Flickornas diabetes var oxå väldigt olika. De kunde sova alla nötter utom när hon va sjuk. Vi kunde sova typ lika många nätter igenom, som de va tvungnare va uppe o kolla sin dotters bs. Sedan har jag chattat med en mamma uppe i Mullsjö en del och skrivit med gruppen på fb. Men att träffas... Så nu igår hör jag om en 18årig tjej som jag varit ledare för i kyrkan. Hon har nu förr diabetes typ1. Då känner jag att visst känner jag men ensam ibland i detta...men inte så att jag ville nån annan skulle drabbas. Och nu när A har drabbats känner jag sorg för det men oxå ansvar att finnas där och delge erfarenhet mm. När jag fick veta det kände jag sorg. Sorg för vad de kommer att gå igenom nu och sorg för att det drabbar en oerhört godhjärtad tjej och familj. Jag kunde inte hålla mej...tog med mej en present och en Cola zero och åkte dit. Där va mor och dotter och då är man ju i nån slags chock. Att vilja ha kontroll men inte riktigt ha grepp om sjukdomen än, och då heller inte fullt grepp om sitt eget liv. Hemskt! Jobbigt! Kontrollen kommer...successivt. Men det är mycke att lära och många känslor. Där och då kommer en ssk in och säger stt nu är det mat och Enheter ska dras upp...man bara lite fullt ut på att det blir bra och rätt. Det gäller att förlita sig. Och sen vad som kommer sen det får man ta just...sen. Mycke information ska in...man ska orka ta in oxå. Nu ska jag försöka finnas där! Svara på frågor och ge tips. ❤️ Tänker på dem

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela