När det kommer över en
Då och då kommer det över mej... Detta kommer aldrig ta slut. Jag hoppas fortf på forskningen! Det finns hopp! Men när vi sitter och säger till Stina att hon bara behöver ett stick på tre dagar (i bästa fall) med pump, ist för 8-9/dag med sprutor (bs-stick borträknat), så är det som att man kommit dit att man det det positiva i det hela. Lr det positiva nånstans i det negativa iaf. Som att övertala sig själv, på nåt sätt. Och att sen tro på det.
Man försöker planera att inte sätta om pump och sensor samtidigt. Att hon får kolla i telefonen under tiden vi sätter om. Att lova nåt...och hoppas då när hon gråter, att hon slutar göra det.
När någon tycker man e tråkig för att vi måste planera våra tider lite... Lr lösa det när Stina inte gillar att äta nåt speciellt. Hon kan ju liksom inte vara utan.
Sen kan det gå över. Vi lever på. Tänker på nåt annat. Nästa hång pumpen ska bytas säger hon "det gjorde inte ont". Dom bytena är bra. Fast jag måste skjuta in en nål i min dotters mage/skinka.
Sen kör vi på...
