diabetesfamilj.blogg.se

Skriver om hur Diabetes typ1 hos vår dotter påverkar vardagen, och vår familj.

Diabetes typ 1 2016

Publicerad 2016-01-02 20:47:49 i Allmänt,

2016 har dragit igång. Detta året innehåller 365 oskrivna dagar. För detta året önskar jag ett stort givande till barndiabetesfonden, så att forskningen ska kunna utökas. Jag önskar något slags revolutionerande framsteg och ett avstamp för framtiden. Jag önskar för vår del, lugnare nätter. Och då menar jag bra inställda kvällar och nätter som funkar likadant i en längre tid. Det kan ske... Jag önskar det nu.

2016 är den höst som Stina ska börja förskoleklass. Hon är väldigt duktig med pumpen. Men hon kan inte räkna kolhydrater själv. Hon behöver någon som gör det och vi kan inte vara borta från jobbet utan lön nåt längre, så hon behöver ha en resurs. Antingen en lättkörd ny, lr någon som redan kan. Samtal ska ringas till förskolechefen på Stinas förskola, rektorn på skolan hon ska gå och sen efter det se vad och vem som ska göra och slå igång hjulet. Det ska finnas en pott i kommunen. Den potten ska ge barn med diabetes en möjlighet till resurs. Det finns barn i kommunen med resurs. Vi ska ha en. Jag vill ha L! L har sagt att hon vill. Jag hoppas det inte blir så svårt. Men jag kommer stå på!! Mitt barn ska vara trygg och jag/vi oxå! Måste börja skriva upp argumentation som jag kommer på... Återkommer!

Diabeteshumor 😂😂😂

Kommentarer (1)

Kommentarer

Postat av: Julia Andersson

Publicerad 2016-01-05 13:44:16

Hej Elisabeth!
Hoppas ni framöver kommer få några lugnare nätter där ni får lite mer möjlighet till återhämtning och samla energi till allt som krävs! Ni föräldrar gör ett helt fantastiskt jobb!
Jag ville bara skicka med lite egna tankar och reflektioner kring hur jag upplevde det som barn med diabetes i skolan samt hur jag upplevde det att arbeta på skola med barn som har diabetes, jobbade på en skola i under 1,5års tid som lärare med inriktning mot fritidshem där vi hade ett barn med diabetes typ1. Jag hoppas jag får fram detta som mina egna reflektioner och tankar och inte någon pekpinne, det finns aldrig en mall som funkar för alla, det är ju människor vi pratar om!
Som barn och vuxen med diabetes är man ständigt övervakad, inte bara av familjen utan från många i samhället. Jag vet inte hur många gånger jag fick frågan från andra människor, som i sin välmening, påpekade att jag åt fel, att jag fuskade eller blev ifrågasatt varför jag gjorde si eller så. För min del var det väldigt skönt att mamma kom till klassen och berättade om hur det är att ha diabetes och vad mina kompisar skulle tänka på och hur humöret ibland kan påverkas av hur blodsockret ligger, dels blev de mindre rädda och de kunde ställa frågor som de hade. Det gjorde allt så mycket lättare för mig och klassen behövde inte vara rädda för alla de prylar man som diabetiker måste ha med sig. Istället blev det något spännande! Jag hade ingen resurs men kände mig aldrig osäker i skolan. Lärarna var fantastiska och även så mina klasskompisar. Vi hade kommit överens om att mådde jag inte bra eller kompisarna blev oroliga för mig så skulle en stanna kvar hos mig och en annan hämta en lärare när vi t.ex. var ute på rast, funkade toppen!

Hur blev det då att se det från den andra sidan, som lärare i dagens skola med ett barn med diabetes typ 1 utan resurs? Självklart hade jag en stor fördel då jag själv levt med diabetes i 22år. Men redan från början bestämde vi i arbetslaget att jag inte skulle vara den ansvarige för barnet då jag redan sitter på mycket kunskap och har lättare att rycka in och ge råd om mina kollegor hade frågor eller funderingar. Vi som arbetslag fick åka till Ryhov för en informationsdag som var jättenyttig, därefter fick även vi i mindre grupper sitta ner med vårdnadshavaren som förklarade hur det funkade för sitt barn och vad vi skulle tänka på samt att vi fick möjlighet att ställa frågor. Vi hade ett tydligt schema för vem som var ansvarig under vilka tider på dagarna. Vi gjorde samma med klasskompisarna som för mig på rasterna, de skulle hjälpas åt om det hände något. Fördelen med att vi var så många var att alla kunde räkna kolhydrater och visste vad som behövde göras vid för lågt eller för högt blodsocker. Detta gjorde att barnet kunde komma till flera i personalen om något kändes konstigt samt att det inte alltid var en person som hela tiden ville ha koll. Det krävs ju såklart att man har en rektor som förstår att ett barn med diabetes tar extra tid och att man som klasslärare inte behöver vara själv eller har möjlighet att kontakta någon om hjälp behövs.
Hoppas jag inte snurrat till det för mycket och glöm aldrig bort vilket fantastiskt arbete ni gör! Om du har några frågor, funderingar så hör gärna av dig så delar jag mer än gärna med mig av mina erfarenheter!
Många varma kramar
Julia

Kommentera inlägget här

Till bloggens startsida

Kategorier

Allmänt