diabetesfamilj.blogg.se

Skriver om hur Diabetes typ1 hos vår dotter påverkar vardagen, och vår familj.

Delade

Publicerad 2015-04-07 08:48:00 i Allmänt,

Vid sjukdom. Vid stök. Vid dåliga värden. Vid för lite sömn. Då delar vi på oss. Vi hade en madrass i Stinas rum i 1.5år. Där sov Pär flest nätter. Jag hade hand om Olle. Känns knappt som jag minns. Vi sov dåligt iaf och varför skulle alla sova dåligt? Så Pär fick sovmorgon när det gick, och vi sov helt enkelt åtskilda. 
Vi flyttade upp på nya övervåningen hela familjen. Då sov vi ihop. Sen dess sover spär o jag ihop. Förutom sim ovan, vid sjukdom, stök, dåliga värden. Vid för lite sömn. Dåliga värden gör Stina orolig i sömnen. Då känns det bra att inte nåda behöver vakna av allt pipande, skrik, sparkar i väggen mm. Nu har jag sovit på madrass i en vecka ute i hallen/tv-rummet. Innan dess sov Pär där när jag va sjuk. 
 
Hoppas värdena blir bättre snart igen så det blir lite lugn och ro på natten. Stina har snart haft diabetes i 3år. Den mesta tiden har värdena varit olika från natt till natt. Korrigering har inte stämt från natt till natt lr vecka till vecka. Det gäller att gissa. Gärna gissa rätt oxå. I vår har vi ändå sovit rätt okej, innan denna sjukan kom. Då blir man lite bortskämd. Visst har det funnits nätter...och givetvis oftast när man ska upp o jobba efter. Men vi är ett bra team Pär och jag! 
 
 
Utan sensor/cgm, kontinuerlig blodsockermätning, skulle vi inte kunnat sova lika lugnt. 
Gå gärna in och skriv på detta!! Finns på min sida på fb. 
 
Nu är sjukan över! Hoppas slippa mer sjuka nu! Fem dagars vab i mars, och sjuk själv. Plus pärs vab-dagar och sjukdom i mars och april. 
 
Nu återvänder vi till rutiner och bra mat igen. Under sjuktider häller det att få i Stina något alls! Hon har inte velat äta det hon annars gillar. Och det hon har ätit, har hon ätit väldigt lite av. 
 
 
 
När jag tittade på "Sofias änglar" igår, grät jag. Även om det är helt olika tillstånd. Tjejen och tjejens pappa där, grät, när hon fick sin andra rullstol. En hon kunde ha i stå-läge. Känslan där att va glad att hon fått den för vad den kan ge henne. Hjälpmedel. Men samtidigt den paradoxala känslan, varför ska det behöva va så att hon behöver alla dessa grejerna... 
Helt olika. Jag jämför inte tillstånd, för vem kan säga vad som är värst?! Men när jag sticker stin med blidsockerapparaten, lr hon gråter när vi sätter sensorn, lr när vi sticker för att få dit pumpnålen. Då tänker man ibland när jag är svag, att varför ska hon behöva ha allt detta som gör ont?! Samtidigt som jag känner, tur att det finns!! 
 
Känslor hit och dit. Kommer alltid finnas!! Medkänsla för andra i liknande lr helt olika situationer, kommer alltid finnas. Igenkännandet, kampen försvinner aldrig "dont give up"
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela